fredag, januari 13, 2006

Självförtroendeöverskott - Sven

Ett bra självförtroende är ju något positivt, men var går gränsen?

Om självförtroendet är helt oproportionerligt med den faktiska förmågan försvinner lätt balansen och överskottet på självförtroende blir en belastning.

Ett exempel är den stereotypa bilden av en amerikan. De framhäver sin förmåga och utmålar sig som världsmästare tills man är helt övertygad om att så är fallet. När de sedan sätts på prov har de absolut inget att komma med och det uppstår till och med en pinsam situation när de själva fortfarande inte inser att de i sanning suger.

I idrottssammanhang framställs det oftast som positivt att ha ett bra självförtroende och stort ego. Det hjälper en att inte vika ner sig mot bra motstånd, då det är lätt att känna sig underlägsen. Men vad händer när man "snackat upp" sig själv och sedan inte klarar att leverera? Först och främst blir man föremål för hån av sin omgivning, det är fritt fram att spotta på den som ligger om den personen i momentet tidigare hävdat att han är oövervinnerlig. Hur tacklar man det nederlaget? I senaste avsnittet av "Nordic Poker King" råkade en kille säga i sin presentation att han troligen var en av de tio bästa i världen, vilket retade kommentatorerna så mycket att de hånade honom med den anspelningen varje gång de talade om honom resten av programmet.

En övertro på sin prestationsförmåga leder ofta till att man siktar på saker man aldrig når och därför hittar man inte den nivå där man kan trivas och få ut sin fulla potential. Ni känner säkert till någon sådan i er omgivning som ni och era gemensamma bekanta beklagar er över i dennes frånvaro. Men när, och hur, säger man till en sån person, utav ren välvilja, att det är dags att sikta lite lägre? Det är just det som "Idol" handlar om, enligt juryn. De säger, av välvilja, till några som inte är så bra på att sjunga, att de låter som en trasig motorsåg, just av den anledningen att de ska slippa ha sina stora drömmar och satsa på nåt de kan klara av! Själv kan jag inte säga att jag är en förespråkare av den filosofin.

Oftast är detta inget större problem i vårt land, där folk oftare nedvärderar sig själva än tvärtom. Däremot skulle jag efterlysa större öppenhet mot folk med drömmar och ambitioner. Jantelagen känns lite uttjatat att klanka ner på men kort och gott;
Utgör det ingen fara; låt folk ha sina drömmar!
Vill du hjälpa någon att inte sikta för högt; iakttag varsamhet, slaget tar hårt!

Kommer säkert att återkomma i ämnet, kommentera gärna!

Etiketter: