Mitt längsta dygn - Sven

Låt mig börja från början. Tisdag kväll var allt bra. Jag var lite rörligare i ryggen än på länge, stretchingen gick bra och jag bestämde mig för att åka och simma lite, allt enligt naprapatens inrådan. Jag sam ca 1km och stretchade igen efteråt.

Onsdag morgon var jag lite stel, försökte stretcha men var tvungen att avbryta de avancerade övningarna för att det gjorde för ont. Jobbet var en ren pina på, var tvungen att ändra ställning konstant och det gick inte över trots att jag gick ifrån för att stretcha. Gick hem vid lunchtid för att det inte funkade längre.

Nästa gång jag försökte resa mig, vid tretiden, gick det inte! Jag ringde naprapaten och han lovade komma lite senare. Tyvärr märkte han att han inte kunde hjälpa mig eftersom min smärta var för stor. Han hjälpte mig istället på fötter och körde mig till akuten.

Det var mitt första besök på akuten och det var ingen trevlig upplevelse. Ringde på klockan och tog stöd mot ett handtag för att avlasta ryggen. Då kommer tjejen i luckan och trycker på knappen som öppnar dörren jag håller i...

En chock senare har hon redan tagit 400kr och erbjudit mig en plats på en bår i korridoren. Där låg jag i 4 timmar och hade inte så kul. Det var kallt, ingen kollade till mig och det fanns ingen ställning som inte gjorde fruktansvärt ont. Värst var ändå att behöva kravla mig upp och släppa ifrån mig ett urinprov. Att resa sig innebar den intensivaste smärta jag någonsin känt vilket även ledde till kallsvett i floder, illamående, feber och nära att svimma.

Jag blev iallafall undersökt till sist och fick en härlig cocktail av smärtstillande och muskelavslappnande. Tyvärr hade själva undersökningen förvärrat smärtan så pass att jag inte märkte någon förbättting förrän en timme senare.

Jag bad om att få vara kvar över natten och det gick bra, då var ju klockan närmare 23. När man väl kom in i systemet var de hur trevliga som helst. Nattsköterskan kom in flera gånger och då glömde man ju nästan bort att man hade ont...

Dagen efter fick man en fin frukost, röntgades och fick träffa sjukgymnasten. Ännu klockan elva på förmiddagen kunde jag inte resa mig ur sängen utan hjälp. Tre timmar senare kände jag mig ganska smärtfri och kunde till och med gå lite med min nya gördel (en svindyr sak som jag fick utan att fråga). Tyvärr ville de inte släppa iväg mig på en gång eftersom jag blev yr och kallsvettig igen så fort jag reste mig. Antagligen var det medicinen jag reagerade på, så de plockade bort den värsta och höll mig kvar ett tag till.

Vid 18.30 kom Per för att hämta mig. Återigen blev jag blek och illamående när jag skulle gå, men han körde ut mig i rullstol. Jag ville inte vara kvar längre, de hade ju bara ettan, tvåan och fyran, så jag började få lite tråkigt.

Stort tack till läkarna och sköterskorna, men främst till naprapat Christer och passar-Per som ställde upp och skjutsade mig!

Nu, ett dygn senare, mår jag riktigt bra, ska fortsätta käka medicin ett par dagar och promenera lite.

Volleybollsäsongen har jag gett upp men är fast besluten av att komma i funktionsduglig form snart igen. En sak är dock säker; Jag vill aldrig ha så ont igen som jag hade i onsdagskväll!