Perspektiv - Sven

För några dagar sedan var jag på ett seminarium med jobbet. Mina ryggbesvär yttrar sig nu i att det efter ett tag är outhärdligt att stå eller sitta. Jag höll till längst bak hela dan, ändrade ställning, gick runt, stretchade och hade mig. Vid slutet av dan hittade jag en soffa längst bak i hörnet av lokalen. Där satt en kvinna med stödkrage och jag sjönk ner jämte henne och samtalade lite.

Hela dagen hade jag ju sälvklart varit helt fokuserad på min smärta och hur jag skulle klara mig dagen ut. Kvinnan berättade att hon var tillbaka på halvtid för första gången fyra månader efter en bilolycka och lever med ständig värk och med en lång rehabiliteringstid framför sig, om det någonsin blir bra...

Hon bad mig berätta om min skada och när jag gjorde det visade hon medkänsla och grimaserade lite som för att tycka lite synd om mig. Det blev självklart genant för mig eftersom mina problem i förhållande till hennes är försumbara och jag insisterade att hon inte skulle bry sig om mina små krämpor.

Finns det egentligen någon orsak att jämföra krämpor? I detta fall tycker jag det, jag ville ju gärna tona ner min värk när den blev satt i relation till hennes. I andra fall finns det inget värre än att höra folk nästan skryta om hur deras olycka är värre än grannens och vem har inte en åldrad bekant som sedan länge enbart fokuserar på sina krämpor och inte klarar att glädjas över något.

Svårt ämne! Jag vet inte var jag vill komma och jag kan inte så mycket i ämnet men när man har krämpor tycker jag det hjälper att tänka på någon som har det värre. När smärtan blir central i ditt liv, berätta kortfattat för de som vill höra på, försök sedan gå vidare med något annat, i alla fall jag blir inte gladare av att gå och tjata om det hela dagen och få sympati från alla. När du möter andra med ständig värk, visa din sympati utan att tycka för mycket synd om dem.