Språkintensiven, kapitel 1 - Sven

Nu börjar en ny serie i min egen språkvård för nybörjare, av nybörjare. Mina påståenden är ofta subjektiva och bristfälligt underbyggda och jag välkomnar kommentarer och diskussioner.

Själv eller ensam

Jag har den länge lagt märke till hur folk i allmänhet och till och med tidningar omvandlar betydelsen av ordet "själv".

Tänk efter:
Du har varit på bio med en vän. När du pratar om filmen dagen efter frågar en person om du såg filmen själv. Vad svarar du?

Rätt svar är; ja. Du såg filmen själv (i egen person) och återberättar inte någon annans version av filmen.

Om personen som frågade inte känner till skillnaden mellan själv och ensam skulle han antagligen bli fundersam om du svarade; Ja, jag såg filmen själv och min vän kan bekräfta det för han var med. Du såg den själv men var inte ensam.

Det slappa användandet av själv istället för ensam ger såna konstiga meningar som "Jag vill vara själv ikväll", vilket egentligen inte betyder någonting (jämför; jag vill vara jag ikväll). Däremot kan man istället säga; "Jag vill vara för mig själv ikväll", vilket är det samma som att vara ensam.

Detta fenomen har faktiskt tagits upp i "Värsta språket", där de hävdade att användningen kommer av den negativa laddningen i ordet ensam. Att vara ensam används därför oftare när det är en ofrivillig ensamhet; att bli lämnad ensam.

Om vi inte gör något åt denna omvandling av "själv" kommer det snart att betyda samma sak som "ensam" och det svenska språket har tappat en nyans och vi får ännu fler anledningar att låna ord från engelskan.