If it ain't broken... - Sven

Det är isande kallt ute och vinden ligger på mot huset. Samma sak igår, och då valde min balkongdörr att i öppet läge sluta fungera. Den har trilskats till och från ända sedan jag flyttade in och jag har lirkat och smällt för att stänga den. Det är någon slags säkerhetsdörr med ganska avancerad mekanism, så jag har inte vågat mig på att försöka fixa felet.

När man inte löser ett problem utan istället hittar ett sätt att komma runt det tror man att man sparar tid och energi, men det är ett kortsiktigt synsätt. Med rädsla för att lägga för mycket energi på att hitta en lösning står man ut med problemet så länge att det säkert tar tio gånger så mycket kraft efter ett tag. På jobbet uppkommer hela tiden problem och det första man gör är att hitta en så kallad "work around" för att lösa det kortsiktigt. Men, sedan måste man felsöka och ta tag i det verkliga problemet för att inte behöva arbeta runt detta i all evighet.

Oftast är det inte förrän saker går helt sönder som vi verkligen tar tag i problemet, även om vi hade tjänat massor på att göra något åt det så fort det visade sig.

Så, vad hände då med min dörr som sedan fick mig att fundera? Jo, den fastnade totalt i öppet läge och eftersom det blåste snålt var jag tvungen att ta tjuren vid hornen. Tog fram min verktygslåda och skruvade bort alla skruvar jag kunde hitta. När mekanismen lossnade så att jag kunde stänga sprutade jag cykelolja på all metall jag kom åt. Till min stora förvåning fastnade dörren över huvud taget inte i något läge längre! Så enkelt var det, och här har jag irriterat mig på detta i ett år. Hade dörren fastnat totalt för ett år sedan hade jag självklart gjort något åt det direkt, men eftersom jag kunde skjuta upp att fixa det så blev det aldrig gjort.

Denna lilla händelse jackar gott in i min nyframtagna devis:
Att ha det tillräckligt bra kan vara det största hindret från att få det bättre!

Förstår någon vad jag menar med det? Håller ni inte med? Skriv en kommentar!