Manges blogghistorik

Sondag 10 juli
Tjooohooo!
Sa var man da entligen har pa shetland. Kul! Men.. vilken vacker O. Helt Gron, valdigt kuperad med bergstopparna inbaddade i molnen. Vadret daremot ar jattedaligt. Regn, regn och ater regn.
Flygresan gick bra och var valdigt spannande. Tog lite drygt 2 timmar. Vi bor i lekrummet i "Junior Wing" i "Sundskolan"(fritt oversatt). Vi var och tranede i hallen. Jattefin hall men valdigt liten laktare. Har sovit, eller... tja legat, forsta natten har. Om man sover 11 killar i ett stort rum ar det alltid nagon som snarkar.... hogt. Maste nog borja anvanda horselskydden vi fick pa planet hit.
To be continued
Magnus Wessberg

17 maj 2005
Sitter hemma och läser in mig på grundläggande egenskaper för trä. Varför hemma? Jo jag har åkt på ett svårt ryggskott. Så här gick det till:
-Det ringer, kan du svara. Det var min fru som ropade. Hon höll på och ge ungarna frukost. Vi skulle åka till Burs för att hälsa på farmor och farfar och barnen var väldigt uppspelta.-Kan Du ta med välten Du fick låna förra våren, Det var farfar dvs min pappa som hade ringt. Han ville ha tillbaka sin betongvält, en 40 kg:s rund klump med ett draghandtag av trä som han själv hade knåpat ihop någongång på 60-talet. -Visst kan jag det, sa jag. -Jag ska bara lasta in välten i bilen och barnen ska äta sin frukost så kommer vi, sa jag.
Jag rullade fram välten till bilen, monterade av handtaget och så skulle jag lyfta in klumpen bak i bilen. Jag tog tag i den och försökte lyfta. Det hände ingenting. klumpen rörde sig knappt. Jag får gå in efter handskar tänkte jag. På med handskarna och så gjorde jag ett nytt försök. Nu rörde den sig lite men den kom inte in i bilen. Hur gör jag nu då? Ska jag fixa en ramp upp i bilen eller... Medan jag stod där kom jag att tänka på min pappa. Han hade 80 år gammal transporterat in välten till mig från Burs och vad jag kommer ihåg hade han ingen ramp utan lyfte in och ur den här betongklumpen som ingenting. Då tog jag ett öderstiget beslut. Kan min 80 åriga pappa lyfta in klumpen i bilen så kan jag. Jag böjde mig ned, tog ett ordentligt grepp runt klumpen och så tog jag i för kung och fosterland. Visst klumpen rörde sig och jag kunde få in den över kanten och in i bilen. Bara den sista biten kvar, tänkte jag. Ska bara få in den lite längre in i "skuffen".
Då small det till. Smärtan börjar mitt i ryggen och sprider sig sakta ned i både benen, upp emot nacken, och så står man där som et fån med insikten att detta var helt onödigt. Jag hade kunnat rulla upp klumpen på några brädor utan minsta risk för ryggskador.
Satte mig i bilen, stel som en pinne, och körde ut till Burs. När jag kom fram och skulle ta ur klumpen tillsammans med pappa sade han:-Du vänta, jag skall bara hämta en gammal dörr som jag alltid använder då jag flyttar på den här klumpen. Du vet man fördärvar bara ryggen om man ska lyfta på den här klumpen.-Jo tack jag vet, sa jag lite trumpet, samtidigt som jag tittade på när min 80 åriga pappa enkelt och smidigt rullade ned den gamla klumpen från bilen med hjälp av en gammal dörr.

11 maj 2005
Så var det dags även för mig att göra entre på denna sida.
Efter två månaders träningsuppehåll pga sjukdom och annat elände tränade jag i måndags. Oj vad det behövdes. Roligt var det också. Kör vi lite hårt ska det nog gå att få upp lite form till Island Games.
Hörde att vi ska åka militärflygplan till Island Games. Det kan bli kul.
Jag kommer genast att tänka på tiden som entusiastisk andraårselev i ungdomshemvärnet. Jag var 16-17 år och skulle vara B-styrka (fiende) till Visby hemvärnsområdes årliga storövning. Det började såhär:
En officer som jag glömt namnet på ringde hem till mina föräldrar och det var pappa som som svarade. Jag råka de höra delar av samatalet. -Ja, det ska nog gå bra, sa pappa. -Komma ut på bakänden, ja det verkar spännande, fortsatte pappa. Efter samtalet kom pappa ut till mig med allvarlig min. Magnus, jag vill prata med dig, sa pappa. -Det var major (eller vad han nu var) karlsson som ringde, han undrar om Du ville vara B-styrka till helgen. Ja jo kanske det sa jag och pappa berättade vidare vad majoren hade talat med pappa om. Tydligen måste majoren ha pappas tillstånd för äventyret jag skulle få vara med om. Det verkade ju jättespännande...
Så kom helgen. En grågrön millitärbuss av märket Mercedes kom ända ut till Burs och hämtade mig. Det brukade vara någon stackars Bilkårist, dvs frivilliga kvinnliga bilkåren eller något sånt, som fick gå upp i ottan hämta ut en buss på P18 och ge sig iväg ut på landet för att hämta oss ungdomshemvärnare. Men de hanterade de där gamla bussarna väldigt bra. Bussen fick köra bort en bit för att vända på bankplanen i Burs och sedan bar det iväg till Visby.
Jag hade en egen uniform hemma, det hade alla i hemvärnet, men när man skulle vara B-styrka kunde man få använda någon anna klädsel. Kanske en gammal overall eller något annat lumpet. Vi skulle ju föreställa fienden som anföll Visby. Nåväl väl i Visby fick vi ut var sin K-pist och en väldig mängd lös ammunition. Sen bar det iväg till flygplatsen. Där åkte vi in på baksidan någonstans och hamnade vid en stor flyghangar. Vet faktiskt inte om den finns kvar där inne.
Där mötte oss en handfull millitärer i flygareuniform som var på väg till räddningshelikoptern som fanns på gotland på den tiden. Det var en stor helikopter med två rotorer och en höj- och sänkbar ramp på bakänden av helikoptern. Vi var fyra unga killar som klev ombord på helikoptern. Vi laddade våra k-pistar och helikoptern lyfte. Piloten tog oss på en tur runt visby och sedan gick den ned för landning i ett annat hörn av visby flygplats. Bakdelen sänktes ned och sedan var det våran tur.
Skrikande och med 190 (minst) i puls sprang vi nedför rampen ut på fältet rakt mot hemvärnsgubbarnas gamla kulspruta från andra världskriget och smattrade iväg ett magasin (36 skott tror jag det var) lösa skott mot hemvärnsgubbarna. Deras uppgift var att vakta Visby flygplats. Vi vände in i den tjutande helikoptern igen och så iväg upp i luften. Så laddade vi om k-pistarna, helikoptern landade någon annanstans på flygfältet och vi sprang ut igen och smattrade upp ett magasin till. Jag tror vi gjorde totalt fyra "luftlandsättningar" på Visby flygplats. Det var en otrolig upplevelse. Snacka om adrenalinkick.
Så landade vi och helikoptern stannade och vi fick åka till P18 för utspisning och sedan videra transport hem igen av samma bilkårist som hämtat oss.
Det var ett riktigt pojkäventyr det. Vi kände oss som "Clintan" i filmen Örnnästet, där han står med två k-pistar i baksätet på en buss och ensam skjuter ned halva tyska armén. Den filmen hade precis gått i repris på bio då. Jo filmerna gjorde det innan det fanns video.
Hoppas att turen till Shettland blir lite lugnare än den gången jag var B-styrka åt Visby hemvärnsområdes flygplatspluton.
-Magnus W